Marius närmar sig slutet

Mitt sommarprojekt börjar närma sig slutet. Två av tre delar är helt klara:

Fram och bakstycke blev klart innan jag åkte till Indien

Ena ärmen maskade jag av i går kväll

Har kommit några centimeter på andra ärmen

Nu är det inte så mycket kvar:

1. Klippa upp framstycket så det blir en kofta

2. Klippa upp sidorna för att få in ärmarna

3. Montera ihop axlarna

4. Sy fast ärmarna

5. Sticka upp kanter på framsidan för att kunna dölja kanten som blev uppklippt i steg 1

6. Springa på stan för att hitta en dragkedja som passar (ja, varför skulle jag välja den enkla vägen å sätta fast knappar?)

7. Sy fast dragkedjan

8. Blocka koftan (blöta ner, och sträcka ut den)

9. Fotografera resultatet

10. Dokumentera på Ravelry (en stickares paradis: http://www.ravelry.com)

11. Ge bort koftan

Ja ja, men det KÄNNS i alla fall som om jag börjar närma mig slutet.

Det är kallt på kontoret

Semestern börjar närma sig ett slut för min del, å det känns skönt att börja jobba igen, även om det skulle vara skönt att vara ledig i typ 23 år till (sedan är jag pensionär ju).

Min man började jobba i måndags å kom hem å klagade på att det är så kallt på kontoret, och att han frös om händerna. "Det är nästan att jag måste ha vantar på mig". För en som älskar att sticka är det som skön musik att höra "jag fryser".

Vad passat inte bättre än ett par handledsvärmare?

Började på dem i måndags. Tyvärr har jag inte prioriterat någon stickning efter det. Men igår kände jag att det var dags att ta en liten paus ifrån mitt andra projekt (som innebär att jag sitter framför datorn hela tiden). Det tog inte långa stunden innan de två små tuberna blev klara.

Jag hittade inte något bra sätt där jag kunde transportera garnet mellan ränderna. Hur jag än gjorde syntes det på framsidan. Inte så snyggt, och jag vill helst inte att det skulle bli en lång tråd mellan ränderna, som man riskerar att fastna i med fingrarna. Så, istället fick jag bita i det sura äpplet och fästa ett par trådar.

De är stickade i Kampes 2-trådiga ullgarn, svart och blodrött. Garnet snodde jag av Mariuströjan jag håller på med. Hoppas bara att jag inte tog för mycket rött - det skulle ju se snyggt ut om det inte räcker till ärmarna :) Lär väl upptäcka det om ett tag när jag börjar närma mig slutet.

Resa till Indien utan strumpstickor

Inga strumpstickor #4

Det var sent på tisdag kväll när jag skulle börja packa för resan till Indien dagen efter. Det var en självklarhet att stickningen skall med. Fram- och bakstycke till min Mariuskofta är klar, så det skulle ju passa alldeles utmärkt att börja på i alla fall en av ärmarna.

Mariuskoftan

Eftersom jag inte vill ha för mycket packning dök jag ner bland mina stickor för att fiska upp 2 set med strumpstickor. Muddarna stickas med storlek 3 (check) och slätstickningen med 4. När jag börjar bläddra ibland mina strumpstickor (snyggt nedpackade i sina respektive paket), inser jag att det inte finns några 4or. Vad skall jag nu göra?

Ringer, precis som vanligt, min syster för hjälp och råd. Eftersom det där tisdag kväll är det ett livligt sorl när hon svarar (det är Syjunta på Knit & Purl). Både hon och andra i gruppen kom med diverse råd och förslag till mig. Det bästa förslaget var nog att de kunde åka till Landvetter flygplats och be något plan till Arlanda ta med sig ett set strumpstickor till mig, som jag kunde plocka upp innan vi boardade vårt plan. Innan jag hade lagt på hade vi kommit överens om att jag skulle ta med mig min Spectra (mitt första UFO).

Magic Loop

Jag plockar fram Spectra och tänker "Hmm, Magic loop, det borde ju fungera". För ett tag sedan försökte jag på mig en barntunika där jag hamnade i ett pikant läge (blogginlägget), vilket slutade med att jag froggade det projektet. Första delen på ärmen är ju enfärgad, så det borde bli ett perfekt läge att börja med en ny teknik. Ut på YouTube för att (igen) se hur man gör. Hittade en bra beskrivning av Liat Gat (på engelska). Kollade igenom den ett par gånger och det såg ju faktiskt inte så svårt ut.

I bilen på väg till Arlanda börjar jag lägga upp för första ärmen (jag satt som passagerare) på runsticka 3 med lång slang. Tittade på stickorna och undrade "Hur gör jag nu?". Vi var 40 minuter ifrån Arlanda vid det här laget. Ut på mobilen (vem vet när man har internetkoppling igen) och kollar videon igen. Aaaah ok, naturligtvis. Börjar sticka, och kommer ett par centimeter på mudden innan vi är framme på parkeringen. Det här kommer ju gå som en dans. Jag Magic Loopar.

Sticka på planet

Vid incheckningen frågade jag om det skulle vara några problem med att sicka på planet. Både hon och en kollega var överens om att det numer oftast inte är några problem. Men om det skulle vara det, var jag välkommen tillbaka, så skulle de hjälpa mig att checka in stickningen (bra service). Och, precis som de trodde, var det inte några problem att komma igenom säkerhetskontrollen med min stickning.

Jag har väldigt svårt att somna när jag flyger, även vid långflygningar, så det kändes väldigt roligt att kunna sticka samtidigt som man plöjer igenom typ 5 långfilmer på vägen ner. Men, jag har bara stickat "offentligt" en gång tidigare - på Syjuntan (Knit & Purl), en vecka tidigare. Där var det bland inbitna handarbetare och inget konstigt, så det tog lite emot innan jag försiktigt plockade upp stickningen ur påsen på planet. Jag kunde lugnt sticka på, hela resan tills vi landade i Kolkata i Indien.

Jamshedpur

När vi väl landat i Kolkata (tidigare Calcutta), fick vi sätta oss i bilar för vidare transport till Jamshedpur (skulle enligt uppgift ta ca 4 timmar). Det var mitt i natten och väldigt lugnt ute på vägarna, vilket var skönt. Efter ett par timmar tog jag upp stickningen och fortsatte. Jag hade vid det här laget kommit kanske 20 cm på ärmen.

Bilstickning

 

Jag hann sticka i kanske i en timme innan vägen blev så dålig att det kändes som att sticka och åka pulka på en tvättbräda. Det plus att trafiken hade börjat komma igång. Om du någonsin har åkt på Indiska vägar, vet du att de flesta kör som biltjuvar (inklusive vår chaufför). Så kombinationen extremt dålig väg och vansinnesfärd slutade med att jag kunde sticka ungefär en maska i minuten och tappade var 5e maska. Det var bara att ge upp.

 

Efter sex (alltså inte fyra) timmar var vi framme vid hotellet vi skulle bo på i Jamshedpur. Hotellet Residency Square ligger på de två översta våningarna i ett shoppingcenter.

 

Hotellet vi bodde på

Jamshedpur är en stad på 1,3 miljoner invånare och har stål (Tata Steel) som huvudnäring. Jag tror inte de har haft så många turister här, för varje gång vi var ute på gatorna, stannade folk och tittade på oss som om vi var ifrån yttre rymden. Jag har tidigare varit flera gånger i Bangalore (för jobbet). Bangalore räknas som Indiens "Silicon Valley", och där höjer folk sällan på ett ögonbryn för att man är västerlänning, så det här var en ny upplevelse.

Intressant prydnad

 

Vy ifrån taket på hotellet

Soluppgång över Jamshedpur

 

Marknad

Ja, det går kor på gatorna

 

Bröllop

Anledningen till resan dit var att vi skulle gå på bröllop. Min mans brorsdotter Kathrine skulle gifta sig med sin Indiska pojkvän Manish. De bor i Kolkata, men större delen av hans släkt bor i Jamshedpur och det var där bröllopet skulle hållas. Vi blev inbjudna till Manishs farfars hus (och halva släkt), i en förort till Jamshedpur. Även om de inte talade engelska, var det en fantastisk upplevelse att få möjligheten att se hur de bor.

Del av Manishs släkt

Delar av den svenska delegationen på rad och äter middag i husets svalaste rum (hallen på första våning)

 

Get som promenerade på en mur utanför huset

 

Manishs farbror hade två kor (och en klav) på sin bakgård

 

 

Bröllopet hölls dagen efter och var helt sagolikt. Det höll på i flera timmar, och vi förstod inte ett ord av vad som sades, men vackert var det. Vi svenskar sågs som ett väldigt exotiskt inslag, och vi fotograferades hela tiden i smyg av de (uppakttningsvis) 1000 gästerna (nej, det är inte en nolla för mycket).

 

Killarna klädda inför bröllpet

Tjejerna klädda inför bröllopet

 

Manish &Kathrine
(bröllopsparet)

 

 



Tågresa till Kolkata

När vi skulle tillbaka till Kolkata för att flyga hem kom vi överens om att vi skulle ta tåget istället för att riskera livet igen med att åka bil. Och ni kan tro att jag blev glad för detta då en av mina drömmar har varit att åka tåg i Indien.

Jag valde att hamna bland den halvan som fick plats i 2a klass (ingen air condition). Vem behöver AC när en tågvagn kör med öppna dörrar, öppna fönster och har 31 fläktar i taket..?

 

Fortfarande bara halvfullt

Även här fick jag möjlighet att sitta och sticka ett par timmar. Det öppnade upp en konversation med kvinnan bredvid mig. Hon jobbade med att brodera. Mestadels broderade hon saris (traditionell kvinnoklädsel i Indien). Jag fick berättat för mig att bara att brodera kanterna på det ett sådant plagg tar ca 2 månader att göra.

 Tågstickning
(funderar om jag skall sätta en lapp med texten "Made in India" i den ärmen)

Hemma igen

Nu är jag hemma igen på torpet utanför Stockholm. Det känns skönt att kunna få slappna av och ta dagarna som de kommer. Jag har ju två veckors semester kvar - å gissa vad jag skall göra? Yes, bland annat sticka vidare på ärmarna Mariuskoftan.

Ärmen just nu

 

Det känns som mösterstickningen är lite för tajt stickad. Vet inte om jag skall ta och frogga de sista varven och sticka om. Tror jag får fundera lite på det.

Drar till Göteborg

Semestern har börjat, 5 hela veckor utan något att göra - så underbart. Eller?

Bilen är packad å klar - skall ner å hälsa på familjen på västkusten. Bo hos syster med familj. Jag skall hänga i butiken Knit & Purl på Olskrokstorget å krama garn, lära mig kassan å lite annat, sen skall jag stå ensam i butiken i slutet av veckan, så syster kan åka upp till Värmland å hjälpa pappa på rallyt.

Stickor, projekt å annat viktigt är det första som åkt ner i packningen. Sen kläder å annat som man inte kommer undan. 

Under veckan skall jag se till att få upp en webbbutik till garnaffären. Görroligt :)

Sen blir det hem igen för att bara packa om väskorna å dra till Indien på bröllop. Det blir mer om det senare. Men det är resa jag ser fram emot med skräckblandad kärlek.

Telefonen är laddad med en massa sköna podcaster, så resan ner kommer gå i ett schvung.

Jag trillde dit - till slut

Jag hänger rätt ofta på Online Stickcafé på Facebook. Jag kan varmt rekommendera att ta en titt där om du inte känner till gruppen. Om du frågar mig är det mer av en drog att hänga där, dagarna i ända för att se vad folk gör, vad de visar upp å vad de vill hålla på med.

Då å då dyker det upp något som alla bara måste göra.

Ta tex Pytt... All höll på med sin pytt när jag började sticka. Det var pytt hit å pytt dit. Själv undrade jag om jag hade hamnat på fel café? Här hade min syster talat om att man kan träffa andra som stickar.

Ja men eller hur? Det enda jag kunde hitta var inlägg om var hur man skulle göra sin Pytt, å då pratar vi inte om någon maträtt utan den berömda spetssjalen. Kan tillägga här att jag kände mig mycket bortkommen i stickvärlden, precis där i början (6 månader sedan). Ni anar inte hur mycket termer å slang det finns.

Om jag har stickat en Pytt?
<skakar på huvudet>

Näh, det jag trillade dig på var nästa trend - disktrasan. Jag log snett åt alla inlägg på hur bra de är, hur miljövänliga de är och så vidare. Jag betvivlar inte en sekund på det. Tycker en del är riktigt snygg också. Men ärligt talat, varför lägga ner tid på något som skall hänga i diskhon?  Vad är nöjet med det - egentligen? Slöseri med tid om du frågar mig..!

Jag fortsätter glatt med min blåa kofta. Du vet den blåa med alla flätor. Alla stora partier är ju klara, och har varit det i ett par veckor. Jag skall ju bara... Just det, nu har jag börjat förstå hur ufon blir till.

Stopp stopp - tillbaka här igen.

Jag sitter där och försöker få till en snygg söm på armen (för 17e gången) å får bara ett sjuuuukt sug efter att börja på något nytt. Men jag har ju bara så lite kvar på koftan... Men något nytt.... men men... bara något litet, jätte jättelitet.

Ååååh gud så skönt. Ny färg, nytt garn, nya stickor, nytt mönster. Swisch swisch fram å tillbaka (hålmöster för första gången förresten). Swoooch swoooh å jag bara sitter å ler. Laddar telefonen med ett avsnitt av Electric Sheep's Podcast (på engelska).  Swooosch swooosch - å så var den klar

Har lite av känslan av att ha varit otrogen. Koftan och jag skall vara monogama ju.

Trasan - den e snygg och jag tycker om den. Men om jag kommer använda den? Det återstår att se. Hmm, skär den sig mot inte mote väggfärgen. Det går inte för sig det - där åkte den ner igen.

Gå-bort-present : det blir bra
<böjer mig ner å plockar upp en ny wettex>

Cast on - ett nöje?

Nästan varje dag ser jag människor som är glada när de får lägga upp ett nytt projekt på stickorna. Nästan lika ofta som vi får njuta av andras färdiga projekt. 

Jag har precis lagt upp 44 nya maskor till ärm 2 på koftan jag håller på med.

Projektens längd varar allt ifrån några timmar till flera månader. Ok, några blir heller aldrig klara. Du vet, de där vi kallar för UFOn.

Jag har hållit på med min kofta i ett par veckor nu. Inte så mycket kvar på den. Sista ärmen, montering å sticka krage å för knappar, sedan är den klar.

Men ärligt - jag vill inte att det skall ta slut.  Jag känner mig trygg i mönstret, även om jag säkert har repat upp 10% av det jag stickat (mycket lärorikt).

Men det skall bli ett sant nöje att få bli helt klar med den. Det är ju mitt första plagg, om jag räknar bort ett par halsdukar, mössor å ett gäng sockar.

Åååh, sen har jag några rosa nystan som pratar med mig. Snart skall jag göra dem till viljes. Snart så. 

Broms i stickningen

Det finns en sak jag tycker mer illa om när getingar kommer flygande : bromsar. Det är ok när jag hör/ser dem på avstånd, men även då håller jag hela tiden koll på vart de är någonstans, fall i fall de börjar närma sig.

Den här bestämde sig för att min ben skulle bli dagens middag.

Alltså, jag kan inte beskriva hur det känns i kroppen. Kaffekoppen åt ena hållet (långt ut i skogen), stickorna åt andra. Två problem kvar - stickningen i knät å bromsen kom undan.

Var är bromsen?

Tar tag i stickningen å slänger undan den (utan stickor i).

Där e bromsh*****et...!

~ smack ~

De bästa med de här dumma flugorna är att de har knappt vett att vara rädda. Lätt att döda OM man kan kontrollera sina känslor och händar/armar.

Puuuuuuuuuussssst - var finns nu allt?

Kaffekopp = hel = tom = jo, det finns kvar kaffe på pannan = lugnt
Stickorna = inget trasigt = lugnt
Stickning = utan stickor = med flätor = hmm intressant

Jag har börjat bli kung på att fixa flätor som har blivit fel. Ett par minuter senare är alla maskor tillbaka på stickorna igen. Några ställen (vid flätor) har det repat upp sig ett par varv. Men vad gör väl det?

Tjoff tjoff - å så var vi igång igen å denna gången med en broms mindre i världen - hurra..!!!