Color Craving klar - Sockar på gång

Nu har jag maskat av min Color Craving - MKALen av Stephen West. Det har varit en mycket intressant stickning med väldigt (starkt betoning) långa (ännu starkare betoning) varv med rätstickning.

 

Den mäter nästan 2 meter och är helt komplett galen i sitt utseende. Ju mer jag tittar på den, desto mer tycker jag om den. Den kommer värma personen gott som den är stickad till.

Jag hade bestämt mig för att inte lägga upp något nytt förrän Color Craving blev klar. Så nu sitter jag bara å ler från öra till öra, när jag får lov att börja ett par nya sockor. Å den här gången är de till mig själv.

Stickar dem i Opal, både självrandande och helsvart. Roligt och enkelt mönster. Mönstret hittar ni på Ravelry om ni skulle vilja titta närmare på det: Ugly Duckling Socks av Karin Aida.

Tågsockorna klara

Jag har precis bytt position på jobbet och har fått börja lära mig lite nya saker. Det har gjort att jag varit väldigt trött om kvällarna, och har inte haft så mycket ork till att sticka på kvällarna. Men nu fick jag lust att sticka något litet och snabbt.

När jag gör mina sockar, blir det lite garn över. Långt ifrån tillräckligt för att räcka till något - trodde jag... En kollega till mig fick barn ganska nyligen. Och små fötter är lika med lite garnåtgång.

Ut på nätet och kollade lite på vad jag kunde göra, och trillade förbi världens sötaste mönster hos "Carpe Diem". Historien bakom sockan tycker jag också är helt underbar. Kolla in mönster och historia här.

Tror jag skall slå in sockarna i ett sött paket, och ge till kollegan i veckan.

Ha en underbar söndagskväll där ute, och ladda inför veckan som kommer.

En orgie i rätsticknig

~ VARNING ~

Bilder på Color Craving

---

I tisdags lade jag upp för Stephen Wests KAL Color Craving. KAL står för engelskans Knit A Long och är en mysteriestickning. Det enda jag vet det är lite hur jag skall tänka med färgval, grovlek och längd på garnet - å så vet man att det är en sjal som skall stickas.

Jag tycker väldigt mycket om det Stephens designar. Så jag känner mig inte speciellt orolig över att det inte kommer bli snyggt. Färgerna har jag inte själv valt (bara föreslagit) till han som skall ha den. Jag har valt att köra med Kampes 2-trådiga ullgarn i färgerna mörk grå, mörk lila och senapsgult. Ser helt galet ut, om du frågar mig.

Ok, det är lite galet att börja sticka utan att man har en aning om hur slutresultatet blir - men tycker samtidigt att det är lite spännande. Förra fredagen släpptes första ledtråden. Jag hann inte börja förrän i tisdags, då jag var i Berlin i helgen. Jag stickade på som bara den för att hinna ikapp. I slutet var varven så långa att jag höll på att krevera. Jag tror sista varvet på första ledtråden innebar 412 (..!?!...) maskor på ett varv.

Efter första ledtråden var både jag och syster (som också är med) helt säkra på vilken del det var vi hade stickat på. Men, igår släpptes andra ledtråden, och nu är jag inte riktigt säker längre. Efter ha läst igenom ledtråd två, ritar jag upp hur det kommer se ut. Ok, det är inte som vi trodde - men om jag tänker rätt, tror jag att jag vet hur slutet blir - det är två ledtrådar kvar.

Andra ledtråden är också klar, och jag har valt att inte sträcka ut sjalen, fall i fall du själv är med i den här KALen, men så här ser min färgkombo ut.

 

Än så länge har det gått åt ungefär 50 gr av varje färg, vilket innebär att jag än så länge har stickat 450 meter garn i rätstickning. Snart måste jag få varva med något annat - annars kommer jag bli helt tokig..! Men jag är rädd att det är 450 meter rätstickning kvar. Hur många maskor är det? Vet inte om jag varken vill eller orkar räkna just nu.... Nu läggs 150 gr rätstickad Color Craving bort och får ligga och vila tills på fredag och ledtråd tre släpps.

Förvirrat

Det är ett tag sedan jag skrev något här. Jag har ju lovat att lägga ut bilder på min Marius. Men, det får no

g vänta ett tag. 

Jag tog med mig koftan ner till min syster, och hade tanken att den skulle få fast sin dragkedjan. Det blev en blixtvisit till butiken i Göteborg. Å tyvärr fick jag inte med mig dragkedjan, såååå - Marius hänger i skylten - utan dragkedjan. Får se om syster, eller någon av de underbara syjuntarna barmhärtar sig över den. 

Jag fick tag i lite Rowan Summerspun till ett projekt jag har sneglat på ett tag. Brigade av Todd Gocken.

http://www.ravelry.com/patterns/library/brigade

Den har jag fått klar, men har inte hunnit få till några bilder på den än. Här är en liten förhandsrätt

 

Jag åker till Berlin idag för att träffa lite vänner. Så fort jag är hemma igen blir det fotosession å inlägg om det. 

Å så har jag dragit ut ett objekt ifrån Area 51. Du vet - den Amerikanska hemliga saken där de gömmer undan allt. Spektra har fått se dagens ljus igen. Är riktigt rolig att sticka. 

Varför lade jag bort den?

Återkommer snart igen, kanske lite mer strukturerad :)

Bromma Stjärnhimmel har påbörjats

Nu har jag äntligen lagt upp ett projekt på stickorna som jag har längtat efter att få starta ända sedan jag såg en bild på den för ett par månader sedan.

Bromma Stjärnhimmel ur boken Maskor och Medeltid av Anna-Karin Lundberg

 

Boken (du kan bläddra i den här) innehåller så många otroligt vackra projekt. Det är en dröm att bara sitta och bläddra i den. Bromma Stjärnhimmel har jag fastnat extra mycket för. Nu är inte det här en tröja jag själv skulle vilja bära, men jag tror att jag kommer älska att göra den. Så - kollade snabbt med syrran - å javisst kunde hon tänka sig den.

 

Färgen Anna-Karins exemplar är gjord i är inte färger min syster normalt använder. Så, jag har bestämt mig för att göra den i gråblått och turkost - färger som jag vet att syster älskar.

Allt i boken är stickat i Kampes 2-trådiga ull. Detta passar mig alldeles utmärkt, eftersom att det är mitt favoritgarn. Tycker det känns härligt rustikt att sticka i och så blir det så skönt efter att det tvättas.

Så, härom dagen lade jag upp mina 300+ maskor på stickor 2,5 och började sticka mudden. Kom upp till första mönsterraden och börjar inse vad det är jag har gett mig in i. Herregud vilket mönster. Diagrammet jag går efter är på över 140 maskor på bredden, och är i samma färger som tröjan stickas i. Nu är jag inte speciellt gammal - men mina ögon fixar inte så små rutor. Mönstret är inte heller geometriskt, vilket gör att det är svårt (för mig iaf) att memorera mer än typ 10 maskor åt gången.

Del av diagram ur boken

Mönstret finns tyvärr inte elektroniskt, utan det är bara boken som gäller. Helst har jag mina mönster i KnitCompanion. En oumbärlig app till min padda och telefon. Så jag försökte fota boken och få in det i appen. Det fungerade, men underlättade inte speciellt mycket. Så, jag satte mig och förde över diagrammet till Excel istället. Där kan jag ju själv välja färger och symboler till diagrammet. När jag var nöjd med resultatet, exporterade jag det till pdf - formatet som KnitCompanion föredrar. Sen kunde jag i appen konvertera min pdf till ett snyggt litet diagram, där jag enkelt kan markera rad för rad och jag kan ha diagrammet hur stort (eller litet) jag själv väljer.

Skärmdump av KnitCompanion

 

Nu går det lite lättare, men jag ser också vad det är jag har framför mig. En snabb överslagsräkning ger mig 50000+ maskor bara för kroppen. Det tillsammans med att jag kan memorera kanske 10 maskor åt gången - prata om att mina ögon kommer vara som pingpongbollar under en VM-match. Om jag får ihop det här projektet, kommer jag bli otroligt nöjd med mig själv. Eller vadå om - det här fixar jag - hur svårt kan det vara..?

Än så länge har jag inte kommit många varv på tröjan, men så här är det den ser ut just nu

 

Jag är otroligt nöjd över mitt färgval och jag hoppas att den blivande ägarinnan tycker detsamma ;)

Lång väntan är snart över

I ett svagt ögonblick, i början av året, tog jag emot en beställning av en kollega som ville ha ett par raggsockar. Då hade jag ju inte börjat sticka än, utan tyckte glatt att det fixar min syster på några timmar. Ringer syster senare på eftermiddagen och berättar vad jag har lovat. Visst säger hon - lagom glatt.

Sockar, fick jag några veckor senare veta, är inte syrrans favoritsysselsättning. Hon jämförde strumpstickor med mordvapen, än något man framställer sockar av. Jaha vad gör jag nu?

Strax därefter började jag lära mig sticka, och det har gått i en rasande fart därefter. Halsduk, mössa, strumpor, fler strumpor, en barnkofta å ännu fler strumpor.

Men vänta nu - jag kan ju faktiskt sticka de där strumporna själv. Men det är ju så mycket annat som skall hinnas med in i mellan. Bestämde mig för att så fort Marius (den norska koftan) blir klar, så skall jag själv sticka raggisarna.

Igår skulle vi åka ner och hälsa på min svåger med familj. Marius är nästan klar (ja - fortfarande nästan). 4 timmar i bil - då måste jag ju ha något att göra. Så, då tycker jag att det är helt ok att börja på sockarna, Marius vill jag göra klar hemma i lugn å ro.

Men, jag ville ha en liten utmaning. Så jag bad kollegan mäta sin fot (efter instruktioner). Om jag skall göra ett par raggsockar, skall de sitta som gjutna på foten. Jag var duktig och gjorde iordning provlappar för både slät- och resårstickning, för att kunna räkna ut maskantalet jag behöver.

 

Jag har ännu inte varit med om ett projekt som har gått helt utan problem - ej heller den här gången. När jag hade skrivit klart mönstret, inser jag att jag hade stickat provlappen med fel storlek på stickorna. Det här var bara någon timme innan vi skulle åka. Hmm - hur löser jag det här?

Jo, matematik..! Procentuell skillnad mellan stickorna jag använde till provlappen, och de stickorna jag faktiskt skulle ha. Räknade snabbt om talen i mönstret, å så var det att sätta sig i bilen och sticka loss å se glad ut.

 (minnesanteckning - gör nästa par med Magic Loop)

Kom en bra bit med resåren på vägen ner till svågern, och stickade vidare lite senare på kvällen. I morse blev första sockan klar.

Second sock syndrom - inte den här gången. Lade genast upp för nummer två och stickade klart skaftet innan det var dags att vända bilen hemåt igen. Innan vi var hemma på torpet, hade jag vänt hälen och kommit en bra bit på foten. Ett par centimeter till, sedan var det dags att forma tån. Hon får en höger- och en vänstersocka ;)

Redan innan middagen var det dags att maska av andra sockan också. Jösses, två sockor på två dagar. Här går det undan.

Vänta nu  hade hon inte bett om att få någon röd detalj också? Hmm, kan det bli bra med en liten broderad blomma på sidan. Det kan väl inte vara så svårt?

På måndag skall kollegan få sina sockar. De gick otroligt snabbt att sticka - men oj vad hon har fått vänta länge på dem. Men snart är det vinter - då kommer de värma hennes fötter gott. Å jag är nöjd med resultatet.

(måttstickade för fötter, anklar och vader)

 

Jag har använt Kampes raggskocksgarn. Stickor 3,5 till skaften och 4,5 till slätstickningen. Marius fick låna ut lite av sitt tvåtrådiga röda garn till blomman.

Marius? Ja, jag skall fortsätta med den - jag lovar ;)

Stickningen biter ifrån ordentligt

Koftan är inte klar - jag vet att jag lovade att nästa inlägg skulle handla om det - men jag kan inte låta blir att lägga ut vad som hände idag. Stickningen bet ifrån mer än vanligt.

Framsidan av koftan är steekad (isärklippt), och den kanten skall täckas av ett slästickat band som fästs både på fram- och baksidan. Remsan som skickas är en fortsättning på mudden, som sedan viks runt.

Ok, det är bara 14 maskor brett, vilket innebär att arbetet hela tiden vänds. Alternativa tekniker? Joho då, YouTube har svaret på de flesta av mina frågor.

Hittade en bra video av VeryPink där hon visar hur man kan sticka baklänges - alltså, från höger till vänster istället för att vända arbetet. Har börjat få in snitsen på det nu.

Efter att remsan är färdigstickad är det dags för blockning. 14 maskor bred slätstickning vill inte vara slätt. Det gick åt många nålar för att få ut den.

Att sy fast den var också det en riktig utmaning. Gäller att hålla tungan rätt i munnen, för att det skall bli jämt och snyggt. Började nerifrån mudden och jobbade mig uppåt.

Vika runt på andra sidan och försöka få det lika snyggt på insidan

Började sy fast allt igår. men det började blir sent, och att sitta och sy med svart tråd i svart stickning - det är mina ögon inte tillräckligt bra för. Så, efter middagen började jag, glad i hågen, sticka den andra remsan. Det tog mig några timmar, och kom inte i säng förrän 01:30. Såg verkligen fram emot idag - nu är det inte mycket kvar.

Koftan åkte upp i knät samtidigt som jag får i mig första koppen kaffe. Börjar med att vika mudden och sy fast.... på utsidan.... göra om, gör rätt... Viker om och syr fast på insidan. Eller vänta nu, varför ser remsan fel ut nu då?

Vänder och vrider på sticknigen, jämför med andra sidan. Något är fel.... neeeeej - jag börjar skratta högt - jag har stickat remsan med avigsidan utåt..!!!!

Om jag hade varit en van stickare hade jag säkert kommit på något intelligent sätt att få till det, men jag repar upp, eftersom remsan är en fortsättning av mudden och inte helt lös. Så, nu får jag öva ännu mer med att sticka från vänster till höger och höger till vänster. Det här skall bli roligt ;)

Näh, nu djävlar...

---

Inser när jag har skrivit klart inlägget att det blev väldigt långt. Här kommer en sammanfattning, så kan du bara kolla på bilderna:

1. Det är en konst att montera - det inser jag nu
2. En stickning kan hoppa upp och bitas ordentligt - flera gånger om
3. Koftan är inte klar - men snart så

---

Att sticka Mariuskoftan har varit en fröjd, så här långt. Men hur lång tid skall det egentligen ta att färdigställa den..?

Jag tyckte att ju att mösterstickningen blev lite tajt så jag repade upp det

 

Döm av min förvåning att jag inte kunde trassla ut det jag hade repat upp. Satt och tittade på det länge och väl innan jag började ta tag i trådarna. Drog lite hit, lite dit. Tittade på det igen. Fortsatte att dra, knutarna blev fler och fler. Äh, va f*n - så slet jag av trådarna. Det blir ju bara fyra ändar att fästa - no big deal. Sen sade de bara swosch så var andra ärmen färdigstickad.

Aaaah, total lycka. Alla delar färdigstickade, förutom kanten skall på mitt fram (för dragkedjan), samt halskanten. Det fixar man väl på ett par timmar? Fäste alla trådar (tog sin lilla tid), lade ut delarna på golvet för att få en glimt hur det färdiga resultatet kommer att se ut.

 



Kollar i beskrivningen vad som är nästa steg "Sy 2 maskinsömmer i sidene tillvarende ermets bredde og midt foran. KIipp upp mellom sömmerne"....! Hjälp, det skall ju steekas!

Maskinsömmar? Hmm, jag har ju inte någon symaskin. Å även om jag hade haft det, skulle jag inte veta hur man gör. Men steeka har man ju gjort i alla tider (känns det som), och alltså borde man ha gjort det innan symaskinen uppfanns. Så, ut på internet och kolla på alternativa metoder. Det tog inte många slagningar innan jag såg att man kan virka kanterna för steekning. Hmm, virka har ju aldrig heller gjort, men hur svårt kan det vara? Virknål har ju min goa syster försett mig med (för att plocka upp tappade maskor - något jag gjorde på regelbunden basis i början av min stickkarriär).

"Om jag börjar med ärmhålen, så är det mindre jag förstör om något går fel". Tog tag i tröjan och började sakta virka, låste maska för maska. När jag var klar började jag nästan se fram emot att få sätta saxen i arbetet. Sagt som gjort, var är min lilla sylvassa sax? Springer runt i huset å letar - finns inte att uppbringa. Men jag vill ju klippa nu ju... Efter ett varv till i huset så tog jag tag i den superslöa å stora kökssaxen. Satte mig med arbetet i knät och saxen i högsta hugg. Nu skall det ske. Vad är det värsta som kan hända...?

Klipp - klipp. Saxen är så slö att jag nästan får slita av de stackars trådarna. Sakta går det, men snart börjar jag se hur tröjan börjar dela på sig. Inga trådar som börjat krypa ut på sidorna. Det här ser ju ut att gå jättebra ju ;) Efter att ha klippt upp hela ärmen, är jag riktigt nöjd med resultatet. Jag vågade...!

Visar stolt upp vad jag har gjort. Drar lite i sömmen för att visa hur allt sitter fast. Men - vänta nu - eeeeh, varför har jag klippt av tråden som jag har virkat med..? Eeeeh, så här skall det nog inte vara. Vad kan hända - jo, typ det värsta - att trådarna börjar springa iväg någonstans de absolut inte skall vara..... Tillbaka i stolen och fixa till... Nu tror jag det skall hålla...

 

Tog tag i andra ärmen kvällen efter, å då hade jag också hittat min lilla sax igen - bra där (ligger åter igen där den skall vara) ;) Virkade för att steeka mitt fram. Svart garn att virka med på svart slätstickning - det kan jag inte rekommendera. Tog lång tid innan jag även hade klippt upp mitt fram.

 

Då var det dags för nästa steg i beskrivningen "Mask eller strick sm skuldrene." - det fixar man väl på ett par minuter. Kollar lite i "Bonniers stora bok om Stickning". Kollade lite på beskrivning för smygmaskor på slätstickning. Ser jättelätt ut.

 

Började att göra precis som det står i beskrivningen. Drar ihop tråden och kollar på resultatet. Å det ser INTE ut som i boken. Men nu vet jag exakt hur man gör smygmaskor avigt. Bara att göra om. Gör halvvägs den här gången och drar ihop - avigt igen. Men hallå - vad gör jag för fel..??? Sätter mig i favvostolen, på med stark belysning, lägger boken bredvid och börjar om - igen.

 

Upp genom den masken, över på andra sida, ner i den maskan. Upp genom maskan bredvid, över och ner i förra maskan. Upprepar om och om igen. Börjar nästan bli ett mantra, men den här gången blir det rätt. Gud så skönt. När jag kommer till slutet och skall spänna tråden så.... va... har jag missat en maska mitt i? Men kolla - där är ju en till..! H****te också. Lägger ifrån mig arbetet å går å lägger mig.

 

Kvällen därpå lyckas jag faktiskt få ihop båda axelsömmarna. Kanske inte det bästa resultatet, men nu får det vara nog.

 

 

Jag har börjat inse att montering av en ett arbete, är minst lika mycket en konst i sig, som att sticka. Och nu börjar jag förstå en annan dimension av stickningen. En dag kanske jag också blir bra på det här ;) Övning å åter övning.

 

Idag skall jag ta tag i och sticka klart kanterna fram samt halsen. Om det blir tid över, skall jag också se till att få in ärmarna där de skall sitta. Marius är inne på sin andra vecka av att nästan vara klar.

 

 

Nästa inlägg SKALL handla om en färdig kofta - punkt slut.!

Marius närmar sig slutet

Mitt sommarprojekt börjar närma sig slutet. Två av tre delar är helt klara:

Fram och bakstycke blev klart innan jag åkte till Indien

Ena ärmen maskade jag av i går kväll

Har kommit några centimeter på andra ärmen

Nu är det inte så mycket kvar:

1. Klippa upp framstycket så det blir en kofta

2. Klippa upp sidorna för att få in ärmarna

3. Montera ihop axlarna

4. Sy fast ärmarna

5. Sticka upp kanter på framsidan för att kunna dölja kanten som blev uppklippt i steg 1

6. Springa på stan för att hitta en dragkedja som passar (ja, varför skulle jag välja den enkla vägen å sätta fast knappar?)

7. Sy fast dragkedjan

8. Blocka koftan (blöta ner, och sträcka ut den)

9. Fotografera resultatet

10. Dokumentera på Ravelry (en stickares paradis: http://www.ravelry.com)

11. Ge bort koftan

Ja ja, men det KÄNNS i alla fall som om jag börjar närma mig slutet.

Det är kallt på kontoret

Semestern börjar närma sig ett slut för min del, å det känns skönt att börja jobba igen, även om det skulle vara skönt att vara ledig i typ 23 år till (sedan är jag pensionär ju).

Min man började jobba i måndags å kom hem å klagade på att det är så kallt på kontoret, och att han frös om händerna. "Det är nästan att jag måste ha vantar på mig". För en som älskar att sticka är det som skön musik att höra "jag fryser".

Vad passat inte bättre än ett par handledsvärmare?

Började på dem i måndags. Tyvärr har jag inte prioriterat någon stickning efter det. Men igår kände jag att det var dags att ta en liten paus ifrån mitt andra projekt (som innebär att jag sitter framför datorn hela tiden). Det tog inte långa stunden innan de två små tuberna blev klara.

Jag hittade inte något bra sätt där jag kunde transportera garnet mellan ränderna. Hur jag än gjorde syntes det på framsidan. Inte så snyggt, och jag vill helst inte att det skulle bli en lång tråd mellan ränderna, som man riskerar att fastna i med fingrarna. Så, istället fick jag bita i det sura äpplet och fästa ett par trådar.

De är stickade i Kampes 2-trådiga ullgarn, svart och blodrött. Garnet snodde jag av Mariuströjan jag håller på med. Hoppas bara att jag inte tog för mycket rött - det skulle ju se snyggt ut om det inte räcker till ärmarna :) Lär väl upptäcka det om ett tag när jag börjar närma mig slutet.

Resa till Indien utan strumpstickor

Inga strumpstickor #4

Det var sent på tisdag kväll när jag skulle börja packa för resan till Indien dagen efter. Det var en självklarhet att stickningen skall med. Fram- och bakstycke till min Mariuskofta är klar, så det skulle ju passa alldeles utmärkt att börja på i alla fall en av ärmarna.

Mariuskoftan

Eftersom jag inte vill ha för mycket packning dök jag ner bland mina stickor för att fiska upp 2 set med strumpstickor. Muddarna stickas med storlek 3 (check) och slätstickningen med 4. När jag börjar bläddra ibland mina strumpstickor (snyggt nedpackade i sina respektive paket), inser jag att det inte finns några 4or. Vad skall jag nu göra?

Ringer, precis som vanligt, min syster för hjälp och råd. Eftersom det där tisdag kväll är det ett livligt sorl när hon svarar (det är Syjunta på Knit & Purl). Både hon och andra i gruppen kom med diverse råd och förslag till mig. Det bästa förslaget var nog att de kunde åka till Landvetter flygplats och be något plan till Arlanda ta med sig ett set strumpstickor till mig, som jag kunde plocka upp innan vi boardade vårt plan. Innan jag hade lagt på hade vi kommit överens om att jag skulle ta med mig min Spectra (mitt första UFO).

Magic Loop

Jag plockar fram Spectra och tänker "Hmm, Magic loop, det borde ju fungera". För ett tag sedan försökte jag på mig en barntunika där jag hamnade i ett pikant läge (blogginlägget), vilket slutade med att jag froggade det projektet. Första delen på ärmen är ju enfärgad, så det borde bli ett perfekt läge att börja med en ny teknik. Ut på YouTube för att (igen) se hur man gör. Hittade en bra beskrivning av Liat Gat (på engelska). Kollade igenom den ett par gånger och det såg ju faktiskt inte så svårt ut.

I bilen på väg till Arlanda börjar jag lägga upp för första ärmen (jag satt som passagerare) på runsticka 3 med lång slang. Tittade på stickorna och undrade "Hur gör jag nu?". Vi var 40 minuter ifrån Arlanda vid det här laget. Ut på mobilen (vem vet när man har internetkoppling igen) och kollar videon igen. Aaaah ok, naturligtvis. Börjar sticka, och kommer ett par centimeter på mudden innan vi är framme på parkeringen. Det här kommer ju gå som en dans. Jag Magic Loopar.

Sticka på planet

Vid incheckningen frågade jag om det skulle vara några problem med att sicka på planet. Både hon och en kollega var överens om att det numer oftast inte är några problem. Men om det skulle vara det, var jag välkommen tillbaka, så skulle de hjälpa mig att checka in stickningen (bra service). Och, precis som de trodde, var det inte några problem att komma igenom säkerhetskontrollen med min stickning.

Jag har väldigt svårt att somna när jag flyger, även vid långflygningar, så det kändes väldigt roligt att kunna sticka samtidigt som man plöjer igenom typ 5 långfilmer på vägen ner. Men, jag har bara stickat "offentligt" en gång tidigare - på Syjuntan (Knit & Purl), en vecka tidigare. Där var det bland inbitna handarbetare och inget konstigt, så det tog lite emot innan jag försiktigt plockade upp stickningen ur påsen på planet. Jag kunde lugnt sticka på, hela resan tills vi landade i Kolkata i Indien.

Jamshedpur

När vi väl landat i Kolkata (tidigare Calcutta), fick vi sätta oss i bilar för vidare transport till Jamshedpur (skulle enligt uppgift ta ca 4 timmar). Det var mitt i natten och väldigt lugnt ute på vägarna, vilket var skönt. Efter ett par timmar tog jag upp stickningen och fortsatte. Jag hade vid det här laget kommit kanske 20 cm på ärmen.

Bilstickning

 

Jag hann sticka i kanske i en timme innan vägen blev så dålig att det kändes som att sticka och åka pulka på en tvättbräda. Det plus att trafiken hade börjat komma igång. Om du någonsin har åkt på Indiska vägar, vet du att de flesta kör som biltjuvar (inklusive vår chaufför). Så kombinationen extremt dålig väg och vansinnesfärd slutade med att jag kunde sticka ungefär en maska i minuten och tappade var 5e maska. Det var bara att ge upp.

 

Efter sex (alltså inte fyra) timmar var vi framme vid hotellet vi skulle bo på i Jamshedpur. Hotellet Residency Square ligger på de två översta våningarna i ett shoppingcenter.

 

Hotellet vi bodde på

Jamshedpur är en stad på 1,3 miljoner invånare och har stål (Tata Steel) som huvudnäring. Jag tror inte de har haft så många turister här, för varje gång vi var ute på gatorna, stannade folk och tittade på oss som om vi var ifrån yttre rymden. Jag har tidigare varit flera gånger i Bangalore (för jobbet). Bangalore räknas som Indiens "Silicon Valley", och där höjer folk sällan på ett ögonbryn för att man är västerlänning, så det här var en ny upplevelse.

Intressant prydnad

 

Vy ifrån taket på hotellet

Soluppgång över Jamshedpur

 

Marknad

Ja, det går kor på gatorna

 

Bröllop

Anledningen till resan dit var att vi skulle gå på bröllop. Min mans brorsdotter Kathrine skulle gifta sig med sin Indiska pojkvän Manish. De bor i Kolkata, men större delen av hans släkt bor i Jamshedpur och det var där bröllopet skulle hållas. Vi blev inbjudna till Manishs farfars hus (och halva släkt), i en förort till Jamshedpur. Även om de inte talade engelska, var det en fantastisk upplevelse att få möjligheten att se hur de bor.

Del av Manishs släkt

Delar av den svenska delegationen på rad och äter middag i husets svalaste rum (hallen på första våning)

 

Get som promenerade på en mur utanför huset

 

Manishs farbror hade två kor (och en klav) på sin bakgård

 

 

Bröllopet hölls dagen efter och var helt sagolikt. Det höll på i flera timmar, och vi förstod inte ett ord av vad som sades, men vackert var det. Vi svenskar sågs som ett väldigt exotiskt inslag, och vi fotograferades hela tiden i smyg av de (uppakttningsvis) 1000 gästerna (nej, det är inte en nolla för mycket).

 

Killarna klädda inför bröllpet

Tjejerna klädda inför bröllopet

 

Manish &Kathrine
(bröllopsparet)

 

 



Tågresa till Kolkata

När vi skulle tillbaka till Kolkata för att flyga hem kom vi överens om att vi skulle ta tåget istället för att riskera livet igen med att åka bil. Och ni kan tro att jag blev glad för detta då en av mina drömmar har varit att åka tåg i Indien.

Jag valde att hamna bland den halvan som fick plats i 2a klass (ingen air condition). Vem behöver AC när en tågvagn kör med öppna dörrar, öppna fönster och har 31 fläktar i taket..?

 

Fortfarande bara halvfullt

Även här fick jag möjlighet att sitta och sticka ett par timmar. Det öppnade upp en konversation med kvinnan bredvid mig. Hon jobbade med att brodera. Mestadels broderade hon saris (traditionell kvinnoklädsel i Indien). Jag fick berättat för mig att bara att brodera kanterna på det ett sådant plagg tar ca 2 månader att göra.

 Tågstickning
(funderar om jag skall sätta en lapp med texten "Made in India" i den ärmen)

Hemma igen

Nu är jag hemma igen på torpet utanför Stockholm. Det känns skönt att kunna få slappna av och ta dagarna som de kommer. Jag har ju två veckors semester kvar - å gissa vad jag skall göra? Yes, bland annat sticka vidare på ärmarna Mariuskoftan.

Ärmen just nu

 

Det känns som mösterstickningen är lite för tajt stickad. Vet inte om jag skall ta och frogga de sista varven och sticka om. Tror jag får fundera lite på det.

Drar till Göteborg

Semestern har börjat, 5 hela veckor utan något att göra - så underbart. Eller?

Bilen är packad å klar - skall ner å hälsa på familjen på västkusten. Bo hos syster med familj. Jag skall hänga i butiken Knit & Purl på Olskrokstorget å krama garn, lära mig kassan å lite annat, sen skall jag stå ensam i butiken i slutet av veckan, så syster kan åka upp till Värmland å hjälpa pappa på rallyt.

Stickor, projekt å annat viktigt är det första som åkt ner i packningen. Sen kläder å annat som man inte kommer undan. 

Under veckan skall jag se till att få upp en webbbutik till garnaffären. Görroligt :)

Sen blir det hem igen för att bara packa om väskorna å dra till Indien på bröllop. Det blir mer om det senare. Men det är resa jag ser fram emot med skräckblandad kärlek.

Telefonen är laddad med en massa sköna podcaster, så resan ner kommer gå i ett schvung.